Äcklad
2012-03-16 , 16:38:15 ♥
Texter ♥
1 Kommentarer
Pappas helg igen. Jag vill inte åka upp, tänk om han tvingar mig igen. Jag vågar inte säga emot, han kanske gör illa mig då. Jag ligger och gråter i sängen hemma hos mamma, säger att jag inte vill åka upp till pappa. Mamma säger att jag måste, eftersom hon och Stefan (mammas kille) ska ut och äta, bara dom två. Jag ber mamma att låta mig stanna hemma eller följa med dom. Mamma kollar på mig bestämt och säger '' Sofie, lägg av nu. Du är snart 8år och du har dina syskon, Linnea och Adam. Adam, adam är problemet till varför jag inte vill åka upp, tänkte jag för mig själv. Jag ville skrika åt mamma att hon bara skulle veta vad Adam gör mot mig när vi är hos pappa, skrika och se om hon skulle vilja åka upp till sin pappa om hennes bror gjorde så mot henne som Adam gör mot mig.
En timme senare sitter vi i bilen på väg upp till pappa. Pappa bodde inte så långt ifrån mamma, i värsta fall kunde jag ta tåget hem, det var bara 2 stationer. Nu stod vi utanför pappas port, Linnea och Adam sa hejdå till mamma och sprang till porten där pappa väntade. Jag satt kvar i bilen och kollade ut genom fönstret, jag kunde inte röra någonting i kroppen. Den var som fastfrusen där bak i bilen. Mamma vände på huvudet och våra blickar möttes, hon hade något speciellt i blicken men jag kunde inte sätta fingret på vad hon tänkte på exakt då. För en kort sekund trodde ja hon hade ändrat sig och skulle låta mig följa med dom. Mitt hjärta lättnade en aning, men sen öppnade hon munnen och mitt hjärta åkte upp till halsgropen igen '' Vi måste åka nu, vi ses på söndag gumman.'' Jag kände hur illamåendet vällde upp medans jag gick mot porten. Jag kände mig redan äcklad, för jag visste vad som skulle hända senare ikväll, samma sak som varje gång vi var hos pappa.
Tiden gick så fort, för fort. Det var redan kväll men det kändes som om det var alldeles nyss mamma och Stefan hade släppt av oss. Klockan var 22.00 och dags för mig att sova. Linnea sov redan sen en timme sedan. Adam fick stanna uppe längre eftersom han var äldre än oss sa alltid pappa. Jag la mig i sängen och knep ihop ögonen så hårt jag kunde, jag ville somna s fort som möljligt innan Adam kom.
Jag vakna av att det blev tungt att andas och en viskande röst i mitt öra sa '' Sofie, är du vaken?'' När jag öppnade ögonen ser jag Adam ligga över mig och stirra in i mina ögon. Han satte sig på knä och drog av mig täcket. Jag kände mig illamåendet i halsen och kände tårarna bränna i ögonen. Jag ville skrika, ville slå till honom men jag vågade inte, han var äldre än mig, han var starkare än mig, jag skulle inte ha en chans att vinna över honom. Han tog av mig trosorna och smärtan var lika stark som alltid.
När han var klar gick han till sin säng och sov. Där låg jag kvar, ihop skrynklad som en boll och grät. Jag kände mig äcklig, det kändes som om jag inte hade duschat på väldigt länge och jag var riktigt smutsig. Smärtan var enorm och jag var så äcklad av mig själv, var äcklad på allt. Jag var så äcklad att jag ville dö.
Och det vill jag fortfarande!
